ElinFo

I det någorlunda vakna tillstånd jag befinner mig i är det ändå omöjligt att göra något annat är att såsa ihop framför tvn och inte göra någonting. Tyvärr är det ju så att det finns saker som bara ligger och skriker på mig så att jag ska göra dem, typ packa mera och plugga. Det är konstigt det här, egentligen, tycker jag. Att man kan vara sååå trött att man inte orkar med någonting, verkligen ingenting. 
     Åter till skolan idag, faktiskt har det ändå varit en bra dag. Jan fick projektorduken i huvudet och Emilia gjorde en fin kalkilering(är det så det heter? äh vi säger teckning) av vår kära geografilärare så fick både mig och Emilia att vika oss dubbla av skratt. Stackars Jan, han fick en bula i huvudet. Stackars riskorn också, jag råkade diskriminera det en aning. 
I vilket fall, dagen började inte så bra, jag kom till skolan kvart över åtta och fick reda på att vår första lektion halv nio var inställd. WOHOW! När man har kämpat sig upp ur sängen halv sju, somnar i duschen och knappt hinner äta frukost innan bussen går så tar det verkligen emot när det visar sig att man hade kunnat gått upp ungefär två timmar senare.
Jag och girliesarna satte oss i biblioteket och det märktes att vi alla var trötta och att det var väldigt länge sen vi alla fyra samlades tillsammans. Internskämt i vulgär shargong(?), herregud.
     Nu skymtar idrottsgalan förbi i tv och tänkt dom som sitter där och kandiderar till de olika priserna. Det är två kvar och båda visas i bild och den som inte vinner måste ju tänka på att man syns i tv och man får inte bryta ihop. Hur skulle de se ut i tv egentligen? Jag vet att någon känd komiker, vet inte vem dock som har resonerat kring det här också, ni kanske kommer ihåg vem?
Men jag måste bara säga HALLÅ?! DE ÄR IDROTTSMÄN FÖR FAN! De är tränade för att till slut stå som segrare och så måste de tänka på att se bra ut i tv på den galan. Låt dom bryta ihop! :P Är det kanske det att alla har fina kläder på sig, fina frisyrer och är nyduschade som gör att det skulle se fult ut om man grät. När alla idrottsmän blir missnöjda eller besvikna på sin prestation under en tävling och de blir intervjuade svettiga, iklädda tävlingskläder och ruffs i håret så är det fritt fram för gråt och tvivel. Eller kan det kanske helt enkelt bero på att idrottsutövarna inte har någon som helst makt över priset de tävlar om? De sitter helt maktlösa, tror ni att det kan bero på det?