ElinFo

Tills jag kommer på nått bättre att skriva om tänker jag därför redogöra för hur det går med mitt rum. I ett halvår har det varit ofärdigt och efter som jag ska få hem en liten kines så tänkte jag att mitt rum borde vara klart tills hon kommer.
Nu ska vi se, jag började precis i början på lovet, kommer inte ihåg vilken dag. Igår spacklade jag och målade hela dagen och idag kom bror förbi, eller han kom inte riktigt förbi. Han kom hit klockan 10 och åkte klockan 18, så han stannade här hela dagen och hjälpte mig att tapetsera.  Det som är kvar att göras är att slipa österväggen, måla den två gånger, och sen upp med tapeter där med! Sen är det klart. Faktiskt är det så att när man väl tar tag i saken så går det riktigt bra och man blir klar fort. Men jag skulle nog ändå aldrig kunna bli hantverkare. Snickare eller målare är nog ingenting för mig, jag vill ju bara bli klar så fort som möjligt, tänk om jag skulle ha det som arbete, bara vill bli klar så fort som möjligt. Det ger ju ingenting.
Äh i vilket fall jag är snart klar.

God jul i efterskott föresten ;)

Jag sitter som sagt och kollar på skidskytte, det är damernas stafett. Tyskorna leder och hon som kör heter Hauswald i efternamn. Tyskaentusiast som jag är så kunde jag ju inte låta bli att översätta: hon heter alltså Husskog på svenska. Då börjar jag ju fundera lite om de i Tyskland har som vi svenskar någon speciell tradition kring efternamn, jag tänker INTE göra efterforskningar i ämnet, jag ORKAR INTE MED NÅTT SOM LIKNAR SKOLA JUST NU!! Jag kan göra det sen. Nån gång. I livet. När jag är pensionär kommer jag sitta och kolla i mitt bloggarkiv och se det här, så kommer jag ha nått att göra när jag har blivit pensionär. Hör jag det Elin, är det 2055 så kan jag nu göra efterforskningar i tyska efternamn! Å å, hur ser mitt liv ut? Blev det som jag tänkt? Tog jag körkort? Överlevde jag uppsatsen som jag nu den 21 december 2008 käpmar så jävla mycket med att få gjord? Blev det kjolen och linnet på studenten eller köpte jag en klänning? Var det soligt på studenten? Fick jag några barn?
Tänk, man börjar i ena änden och slutar på andra sidan.

Ja jag är fortfarande sur.

Även fast jag bestämde mig för att inte vara väldigt känslomässig på min blogg så tänker jag vara det nu. Jag är så SUR! Jag är så himla sur. Visserligen ligger det lite ironi i det här, men jag måste sätta ord på hur jag mår just nu. sur kanske inte är rätt ord då, men jag vet inte vilket annat ord jag ska använda.
Min dator är dum. Den äääär såååå duuuum! Det första jag gör när jag tjänar egna pengar är att köpa en ny dator. En bärbar som faktiskt ska kunna vara bärbar som man kan fälla ner skärmen på och gå runt med utan att ha den i ett eluttag hela tiden.
Sen är det jul snart. Det känns inte så bra faktiskt. Jag är bara rädd att det blir himla fel.
Sen är det plugg. Att börja gymnasiet var det mest ohäslosamma beslut jag någonsin har tagit i hela mitt liv! Inte ens nu när det är lov är ju fri, visst har jag bara mig själv att skylla(jag började faktiskt gymnasiet) men ändå. Jag lyckades inte bli av med det innan lovet. Det är jag sur för.
Sen är det mitt rum. Då är jag sur för att det inte blev klart i somras som jag hoppades på. Där är det faktiskt inte mitt fel. Men det är mitt fel att det inte har blivit av nått. För att jag gått i skolan. För att jag började gymnasiet.
Nu är det skidskytte på tv, det ser faktiskt himla kul ut!!
Heja Sverigekillarna som kom på andra plats, det var kul.
Jaa, vad ska jag säga mer. Min blogg kommer nog inte bli så intressant som jag hade hoppats. Äh.

Efter att jag igår publicerade mitt inlägg om att åka buss och att medelålders kvinnor alltid sätter sig på en speciell plats. Idag skulle jag åka buss med min mamma och när vi var vid Konsum och skulle kliva på så lät jag henne kliva på först efter som hon skulle gå av sist. Då kan ni ju bara försöka lista ut var min mamma sätter sig. Jo, på den första platsen efter trappsteget. Jag kom fram till under denna bussresa att jag hatar att sitta på den platsen på morgonen: som jag skrev igår så är det till den platsen blicken förs när man kliver på bussen och är det inte lite jobbigt då om man sitter på den platsen skittrött och med morgonhumör och alla passagerare på bussen noterar det något sura ansiktsuttrycket som sitter på den första platsen efter trappsteget.
Nej, härdanefter blir det jag som bestämmer plats när jag åker buss med min mamma på morgonen :)
// ElinFo

När man träffar nya människor ska man för det mesta ta dem i handen. När man skiljer sig från någon som man har spenderat en tid med ger man personen oftast en kram. På senare tid har jag upptäckt att de flesta inte är lika tillmötesgående som jag gällande handskakning och avskedskramar. Jag tar alltid ett rejält handtag och omfamnar som en riktigt bamsebjörn, men i den andra änden är det som om det finns en ballong mellan oss som inte får smälla. Varför har det blivit så olika? Är jag kanske för tillmötesgående, att jag vill inleda min relation till någon annan med ett rejält handtag, och att de jag tar i handen kanske ser ett handtag som något intimt och något man inte vill göra med de som man inte känner?
     Om man kollar på alla presidenter och kungar och ministrar och alla internationella personer inte tusan består deras handskakningar av att man tar varandra i fingrarna? Där är det ju handflata mot handflata, varför tycks det bara vara jag som gör så när jag träffar nya människor?
     När jag kramar en person visar jag min uppskattning, jag uppskattar det min mamma och pappa gör för mig, likaså mina vänner som får en bamsekram ibland. När jag var i Kina och skulle säga hejdå till min familj, ville jag visa hur mycket jag hade uppsakttat att det hade tagit emot mig och varit otrolig gästvänliga mot mig genom en kram. Men där var det också den där lilla ballongen som inte fick gå sönder. Ingen rejäl kram med andra ord.

Så ska jag forstätta med mina rejäla handskakningar och rejäla kramar utan att fundera över hur den andra personen gör? Hur gör ni?
// ElinFo 

I hela mitt liv har jag åkt buss, det har såklart blivit mer och mer sen jag började i skola i stan och mina kompisar inte bor på samma ställe som jag. Det är väldigt väldigt avslappande att åka buss, kollektivt ska det då vara annars är det bara drygt. Det tog aldrig emot att gå upp tidigt i somras när jag skulle åka och jobba; jag fick ju för tusan åka buss i 50 minuter!! 50 minuter ren avslappning, lyssna lite på musik eller slumra till en stund.
     I och med att jag har åkt så himla mycket buss i mitt liv, så kan jag ju inte undgå att sitta och observera vilka personer som sätter sig var. Efter som jag vid nästan varje bussresa mot stan har valt att gå till änd(eller end?)hållplatsen, av olika anledningar, så har jag ofta haft stor valmöjlighet angående sittplats. Efter ett tag bestämde jag mig för att jag skulle ta den tredje efter trappsteget, till vänster i färdriktningen. Så varje gång jag åker buss strävar jag efter att sitta på den platsen, det finns ju egentligen ingen anledning till att verkligen strääva efter den platsen, det är bara bekvämt att inte behöva få beslutsångest varje gång man ska åka buss.
     Så, då kommer jag till mina observationer, vet man hur bussarna i Gävle ser ut på insidan förstår man förhoppningsvis vilka platser jag menar^^ Först och främst: medelålderskvinnor, pensionärer och små barn valjer, nästan alltid, att ta första platsen efter trappsteget i mitten. Vilka anledningar kan det finnas till att just dessa målgrupper väljer att ta den platsen? Skulle jag sätta mig där så skulle jag känna mig väldigt iakttagen när folk kliver på, det är ju oftast dit blicken går när man kliver på. Jag kan tänka mig att orsaken till att barn sätter sig där är deras nyfikenhet. De vill troligen se när människor kliver på och de vill kanske ha uppsikt över vad som händer i bussens främre del. 
     Då till orsakerna kring varför den andra målgrupper väljer den platsen. Jag kan tänka mig att det beror på närheten till dörren, de behöver bara kliva ner för trappsteget och sen är de ute i princip. Bakomliggande orsak skulle också kunna vara att när det blir mycket folk på bussen att man inte behöver trängas så mycket när man ska kliva av.
     Platserna längst bak i bussen är det de coola kidzen som sitter. Ungdomar i många åldrar väljer att sitta på de platserna och jag kan tänka mig att det beror på att man inte vill bli iakttagen av de andra passagerarna som sitter på bussen.
     När man åker på 8 bussen in till stan är det alltid knökat med folk. Det är vid den tidpunkten jag är som gladast att jag har möjlighet att gå till ändhållplatsen så jag får sitta hela vägen in till stan.
Det som jag tycker är intressant är att om det finns platser i den bakre delen av bussen så väljer personer många gånger att inte ens gå bak och titta om det finns plats, jag är ibland faktiskt en av de som inte kollar. Istället ställer man sig i mitten, vid barnvagnsplatserna. Detta gör att även de personer som kliver på efter inte heller går och kolla om det finns plats längre bak.
     När det är mycket med folk på bussen, varför måste alltid busschauffören säga till att man ska gå längre bak? Vi Gävlebor är väl så segregerade att vi vet att det blir trångt med mycket folk och att man går dit där det finns mer plats så fler människor kan komma på bussen. Jag funderar över varför folk totalvägrar att gå längre bak i bussen där det finns plats. Jag kan än en gång komma fram till att det gäller trängseln när man ska gå av. Står man i mitten i den bakre delen och ska gå av så är det i princip omöjligt att komma fram när man ska av. Lika så om man står i mitten i den främre delen. När jag gick på busshållplatsen precis vid mig och det var mycket folk så ville jag aldrig stå i mitten i den främre delen. Där fanns, det finns fortfarande inte, något säte eller stång man kan hålla sig i. Så om busschauffören för en nanosekund glömmer att det är mycket folk i bussen och tvärbromsar, så gäller det att personerna man har bredvid sig inte har något emot kroppslig närkontakt.
     Bussarna i Gävle skulle jag kunna skriva mycket om, jag känner dock att det får vara bra för den här gången.
// ElinFo

Nu har jag fallit för grupptrycket och skaffat mig en blogg. Orsaker till att jag inte har gjort det tidigare:
- Tänkte att det inte var intressant att läsa om andras liv och tankar, tills jag kom på mig själv med att följa och läsa ett antal bloggar under ett tag.
-Jag ville inte dela med mig av mina åsikter och tankar, faktum är ju att jag inte behöver skriva ALLT jag känner och tycker.
-Jag hade ungefär 50 minuter dödtid innan min första lektion och jag hade ingenting att göra.

Det återstår bara att se hur länge jag tycker att det här är kul, som allt annat ;)

Nu måste jag bara komma på en käck(?)/cool/tuff avslutningshälsning och signatur.